lisamalinn

Den 1 februari 2011 anlände vi två svenska, ganska förvirrade damer till en alldeles mörk och kall Pariskväll. Det började med att vi inte alls hittade ut från den stora tågstationen, för vad vi då inte förstod var att Sortie som det stod på varannan skylt betydde utgång.. Efter att vi äntligen hittat ut tog det oss säkert 45 minuter att hitta vårt hostel som bara låg ca 500m från stationen.

Den 2a februari 2011 anlände vi till Troyes. Staden vi skulle spendera våra kommande månader i. Redan på tågstationen i Paris såg vi en tjej som vi spekulerade i om hon skulle till samma ställe som vi. Tjejen var våran nu mera bästa norska vän Marilöken. Även på tåget, i samma vagn som vi, bara några platser bort satt det två svenskar. De visade sig att de också skulle av i Troyes och vad vi då inte visste var att Louise skulle hänga hos oss både var och varannan dag och bli en väldigt god vän till oss.

Jag minns det som igår när vi blev upplockade på stationen. Den ena killen såg exakt ut som Carlton i Fresh prince i bel air. Väl på skolan möttes vi av ytterligare 2 otroligt svenska ansikten och även dom kom man att spendera en hel del festliga kvällar med. De är ganska intressant hur man tyr sig till sina landsmän, men det är faktiskt med dom man känner mest gemenskap med i många fall.

Den 2 februari fick vi även våran lägenhet jag och Kakan. Vad vi verkligen inte visste då var att vi snart skulle få ett hål i taket och droppande vatten från när grannen duschar, eller att toaletten skulle gå sönder ett flertal gånger, eller att vi hade en hund som både kissar i trappen och skäller hysteriskt ovanför oss. Vi tyckte de va en himla mysig lägenhet till en början. Innan man såg alla andras lägenheter.. Men såhär i efterhand måste jag säga att den är ganska mysig ändå, charmig på nåt vis.

Något jag verkligen minns och som känns galet långt borta nu var när vi fick se vårat schema för första gången. Oj oj, de var verkligen lektioner varje dag och det känndes som om att man aldrig skulle vara ledig. Men vad man heller inte visste då var att man inte skulle behöva lyssna så noga på lektionerna och att man nästan aldrig behövde plugga. Men de har gått otroligt smärtsamt och fort och de är jag glad för.

Början av våren var dock ganska tung, de var kallt och grått, jag saknade Johan och kände inte alls för att hänga med på allt roligt som hände. Men så fort de började grönska och solen började kika fram så blev allt bara bättre och bättre ju varmare det blev, och varmt blev det sån tur var ganska tidigt! Jag började känna att jag hörde hemma här, jag umgicks med otroligt sköna personer och det började helt enkelt kännas mer rätt. Johan kom och hälsade på och jag fick upptäcka den fina staden Paris med han som jag tycker allra mest om.

Veckorna rullade på med skola på veckorna och festligheter på helgen plus onsdag torsdag. De är väl egentligen festerna man kommer minnas, eller inte minnas. Har varit så otroooligt kul! Även om vi har varit på samma ställen helg ut o helg in så har ingen kväll varit den andra lik, man vet aldrig vad som kommer hända eller vad för typer man kommer träffa. Erasmuslivet har inte varit att klaga på.

Nu när man ska lämna allting känns man bara så otroligt delad. Det ska faktiskt bli skönt att komma hem, få lite struktur på livet och eftersom att alla förr eller senare kommer åka hem nu så är det ändå ingen mening med att vara kvar. Men de känns ändå så otroligt konstigt. Jag har bott i Frankrike i 4 månader, de här är mitt hem, Cotton är våran bar och Leader price våran affär. Här är alla så öppna, man hälsar på varandra och småpratar med varandra.

Jag minns när vi skulle handla de första gångerna i affärerna. Ingen förstod oss när vi pratade engelska, ingen ville hjälpa oss, de bara skrattade åt oss och kollade snett. Vi blev irriterade på dom och dom blev irriterade på oss. Nu är det inget konstigt alls att gå på affären eller restauranten, de är inte de att jag lärt mig franska (tyvärr) men man har lärt sig att använda kroppsspråk, låtsas förstå och le lite glatt. Man vet att dom pratar inte engelska och dom kommer fortsätta prata franska fast man inte förstår, de kommer inte ändras så de är ingen idé att bli grinig. Man har även lärt sig att man måste väga in sitt frukt och grönt innan man går till kassan och man måste lämna sin medhavda väska i kassan innan man går in i affären. På så sätt slipper man dom oförståliga diskussionerna.

Vart jag vill komma någonstans är att jag tycker alla borde ta chansen att åka utomlands och plugga för de är nog den mest lärorika sak jag gjort i mitt liv. Man får en bredare syn på livet, det går inte o förklara men det har varit så bra här när man tänker på det i efterhand. Men de har liksom nåt sin topp nu och de är då man ska påbörja nästa kapitel!



 Så den 1a juni, 4 månader senare ska jag fara hem till Svedala igen. Till lilla Kriskinehamn med sina 25.000 invånare, sin "Skärgård" och sitt otroligt härliga nattliv. Men de ska faktiskt bli mysigt. Åtminstone för ett tag.